Om

 

Det var som i en saga, i Mostar.

 

På vår gata brukade barnen leka från det att klockan slagit prick 15. Fram tills dess var det för varmt. Vi bodde i ett av radhusen med en alldeles härligt stor altan. På kvällarna hördes musik från stadens konserter. Det var dans på altanen till midnatt, eller så höjdes volymen på bandspelaren. Det är sedan gammalt och mycket vanligt fenomen i området. Jag brukade öva på mitt konståkningsprogram. Det var sent 80-talet. Jag var 10 år gammal.

 

Nedanför vårt hus, alldeles intill, på den lilla vägen kunde man se folk promenera ner till stan. I luften spred sig dofterna av parfym, skratt och musik från stadens liv. Tjusiga ungdomar som skulle ner till stan och föräldrar som ropade efter barnen som glömt bort tiden. Eller så var det kanske så att barnen bara ville vara ute lite till, det var då det var som roligast. För mig var alltihop ett underbart skådespel.

 

Min lekkamrat och hennes syster kunde sy. Trappan fram till deras hus var magisk. Jag upplevde det så. Det var som en bred gång fram till huset med grönska omkring och överallt. Det var lugnt och vackert. Jag fick små lektioner i hur de hade sytt ihop tygbitar till sina dockor. Deras hantverk speglade dessa fina människor. Deras egna kläder. Så enkelt men så vackert, elegant. Kanske föddes mitt konstnärsskap tack vare dessa fina människor. Eller tack vare upplevelserna av staden, från altanen, med musiken och dansen. Stunderna i köket, med den fina utsikten över staden. Tomma blad, mina ritpennor och suddi. Det som har närt mitt konstnärsskap, mitt konstnärliga uttryck, som i en saga, Mostar.